HÄLSA
Pinschern anses som en relativt frisk ras. Men en hundras kan aldrig vara helt befriad från sjukdomar och det gäller alla raser. Jag kommer här ta upp sjukdomar och deffekter som kan förekomma inom rasen.
VACCINATIONSREAKTIONER
Efter 12 veckors vaccinationen kan något som kallas "vaccinationskomplikation" uppstå, vilket är en överkänslig reaktion av vaccinet. De typiska reaktionerna visar sig ca 8-11 dagar efter vaccineringen och är allt ifrån en bula i nacken efter sticket, till ostadighet, darrningar, kramper, inkontinens och i värsta fall medvetslöshet. Det är viktigt att vara medveten om hur man på bästa sätt bemöter det, så att rätt behandling kan sättas in då inte alltid alla veterinärer är bekanta med åkomman. Här på Hicksons får alla valpköpare mer utförlig information i ett dokument med sig hem. Man får även ett dokument att ge sin veterinär vid besöket för vaccineringen utifall den aldrig hört talas om denna reaktion.
BEHANDLING VID EN KRAFTIG REAKTION
Den viktigaste och mest effektiva behandlingen är kortison. Hundar som genast sätts in på det blir i allmänhet bra efter 1½ dygn. Även kramplösande medicin (vanligtvis Stesolid) kan vara nödvändigt men aldrig i stället för kortison utan de måste få både kortison & kramplösande i såfall. Kortison måste de ha för att den allergiska reaktionen ska avta och kramplösande kan vara nödvändigt för att få stopp på eventuella kramper. En del hundar har även som tillägg behandlats med B-vitamin, antibiotika och mediciner mot illamående.
Alla reaktioner behöver inte behandlas utan det är de mer kraftiga reaktionerna som ostadighet, kramper och smärta. Om valpen endast darrar lite lätt och kanske inte vill äta och tillståndet inte blir värre under en dag utan förbättras av sig själv behövs ingen behandling sättas in.
SÅRIGA OCH BLÖDANDE ÖRONKANTER
Hundraser med tunna hängande öronlappar kan lätt få problem med öronkanter som blir såriga och blöder, då huden i öronlappens yttre kanter kan bli torr och narig. Om hunden ruskar mycket på huvudet så hålls inte öronen stilla länge nog för att det ska hinna läka.
ORSAK OCH BEHANDLING
En av orsakerna är att blodkärlen i örats yttre kanter är för tunna, vilket gör att blodförsörjningen till de yttre öronkanterna inte blir tillräckligt. Följaktligen blir öronkanterna mycket känsliga och kan lätt spricka eller slås sönder då exempelvis hunden ruskar på huvudet. För att det såriga örat ska få chans att läkas utan att hunden hela tiden ruskar på huvudet så bör man tejpa örat.
En annan vanlig orsak kan vara Marginell seborré, vilket visar sig som en grå hinna av hudavlagringar och bildas i de yttersta kanterna av öronlappen och gör att huden känns förtjockad. Det är lätt att med exempelvis nageln peta bort dessa grå hudavlagringar och efteråt smörja in med en fet salva och sedan tvätta med ett mjällschampo då huden under kan vara irriterad.
En form av Vaskulit (som är en inflammation i de små blodkärlen) hos hundar som utsatts för kyla och fått en överkänslighetsreaktion, kan vara ytterligare en orsak. Hos dem kan kölden få ett protein att bildas via en allergisk reaktion som stör blodcirkulationen till örats ytterkanter. För att få bukt med den här åkomman kan man behöva vända sig till en veterinär som skriver ut tabletter.
Man kan gärna i förebyggande se till att massera hundens öronkanter (torrmassera aldrig) med en fet och mjukgörande salva, Helosan eller Silon, men det finns många olika sorter och man kan få prova sig fram till man hittar en som man tycker fungerar bäst.
HD = HÖFTLEDSDYSPLASI
Är en felaktig utveckling av höftleden. Det är en relativt vanlig åkomma hos framför allt våra storvuxna hundraser. Till skillnad från människan, där man kan redan i spädbarnsålder se höftledsdyslpasi, hittar man ytterst sällan fel på valpar.
Rubbningen i ledens utveckling sker under hundens uppväxttid och först när skelettet är moget kan man bedöma höftlederna genom röntgen.
GRADERING
A =Normala höftleder - Hundar med normalt utvecklade höftleder får diagnosen "A", tillägget "utmärkta höftleder" får de hundar som har speciellt välutvecklade och fasta höftleder jämfört med övriga inom rasen.
B =Nästan normala höftleder - Hundar med nästan normalt utvecklade höftleder får diagnosen "B".
Ovan beskrivna graderingar är höfter utan anmärkning, friska höfter.
C =Höftleder lindrig dysplasi - Är den lindrigaste formen, höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet passar inte in exakt in i ledhålan.
D =Höftleder måttlig dysplasi - Är en måttlig dysplasi, höftledshålan är märkbart grund. Ledhuvudet passar in dåligt och går lätt att skjuta ur läge.
E =Höftleder kraftig dysplasi - Är en kraftig dysplasi, ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och rider på ledhålans kant. Luxation menas då Höftledshuvudet ligger helt utanför ledhålan. Ledhålan är mycket grund.
ÖGONSJUKDOMAR
Ögat kan drabbas av en mängd olika lidanden. Vissa beror tex på olyckor eller infektioner medan andra orsakas av defekta gener dvs de är ärftliga. I Sverige har vi kommit långt med bekämpningen av genetiska sjukdomar hos hundar inte minst ögonsjukdomarna. Seriösa uppfödare i raser där ärftliga ögonsjukdomar förekommer låter alltid en veterinär med speciell ögonkompetens undersöka sina avelshundar innan de tar valpar på dem. I dagsläget finns det ca 25 veterinärer i landet med den kompetensen. Undersökningen kallas för en ögonlysning och går till så att hunden får ögondroppar som vidgar pupillen. Efter ungefär en halvtimme är pupillerna så stora att ögat kan undersökas ordentligt. Själva undersökningen tar cirka fem minuter och görs med speciella ögoninstrument kallade spaltlampa och oftalmoskop. Veterinären skriver ett intyg som skickas till Svenska Kennelklubben och ägaren får en kopia. Intyget förnyas en gång årligen för avelshundar medan hundar som inte går i avel bör ögonlysas två gånger under livet, första gången vid 1-2 års ålder och andra vid 6-8 års ålder.
Några exempel på ögonsjukdomar som kan vara ärftliga är:
KATARAKT
eller i dagligt tal grå starr, kallas sjukliga grumlingar i linsen. Majoriteten av alla hundar som blir mer än tio år gamla har någon form av grå starr så för veterinären gäller det att kunna skilja på harmlösa, icke ärftliga grumlingar och de ärftliga grumlingar som kan medföra blindhet eller i alla fall nedsatt syn. Typiskt ses katarakten som en gråavit grumling innanför pupillen och hunden visar symtom i form av sakta avtagande syn. Katarakten har den fördelen, jämfört med många andra ärftliga sjukdomar, att den vanligen går att operera. Den skadade linsen sugs då ut via ett litet snitt i ögat och en ny konstgjord lins ersätter den gamla. Precis som man gör med människor.
PHTVL/PHPV
är en förkortning av ordet persisterande (egentligen "framhärdande") i kombination med de latinska namnen på olika strukturer som normalt sörjer för ögats blodförsörjning under tidiga fosterlivet och på den primitiva glaskroppen som finns i ögat under fosterutvecklingen. Om stora rester av dessa finns kvar senare i livet kan de ge mer eller mindre allvarliga problem beroende på sin storlek. PHTVL/PHPV förekommer speciellt hos dobermann och är ärftlig. Sedan problemet uppmärksammades i rasen har frekvensen drabbade djur minskat markant. Förändringen har påvisats hos enstaka hundar av andra raser. Man graderar PHTVL beroende på hur den esr ut.
Grad 0 = normal.
Grad 1 = fläckar på linsens baksida. Inget avelshinder och påverkar inte synen.
Grad 2 = ger ofta katarakt som följdsjukdom.
Grad 3-6 = ger mer allvarliga förändringar.
RETINOPATI
Retinopati betyder ordagrant näthinnesjukdom.
PRA ( beskrivs nedan ) i dess olika former är också en retinopati, men fick för 40 år sedan eget namn därför att den ger typiska förändringar i näthinnan och alltid anses ärftlig. Under senare år har det upptäckts att det finns många olika former av PRA, men förändringarna i näthinnan ser nästan likadana ut vid ögonlysning.
Det finns emellertid ett stort antal näthinneförändringar som inte har de typiska PRA-förändringarna. Vissa är harmlösa ärr i näthinnan, men andra kan vara början till PRA. Vissa är inte ärftliga, men andra misstänker man kan vara ärftliga.
Diagnoserna som registreras hos SKK har införts i olika omgångar när behov uppstått. Året när de infördes har betydelse om man skall söka efter resultat av ögonlysning av äldre hundar.
Diagnoserna ser nu ut så här (årtalet när de infördes inom parentes):
· Retinopati, sannolikt ej ärftlig (2003). T.ex. inflammatoriska förändringar.
· Retinopati, sannolikt ärftlig (2003). Förändringar som inte liknar typisk PRA men förekommer i ökad frekvens hos vissa raser
· Retinopati, PRA-liknande (2003). Förändringar som ser ut som PRA, men i raser där PRA inte är känd.
· Retinopati (1996). Denna äldre beteckning finns kvar som diagnos för förändringar som inte passar in i någon av de andra diagnoserna. En grupp ”övrigt”.
ALLERGI
Inledning
Det finns olika typer av allergi men det som vanligen avses när man pratar om allergi är atopi och det är vad denna artikel handlar om. Atopi innebär att hundens immunförsvar överreagerar på ämnen som finns i omgivningen. Resultatet blir en inflammation i huden.
ORSAK
Ämnet som hunden reagerar på kallas för ett allergen. Allergener är vanligen någon sorts protein. Tex protein fråm pollen, mögel, hud, saliv eller kvalster. När proteinet för första gången kommer i kontakt med huden startar en process där immunförsvaret lär sig känna igen allergenet. Nästa gång hunden får det på sig så drar en kraftig reaktion igång där olika vita blodkroppar (tex mastceller och eosinofiler) löper amok och skadar huden i ett missriktat försök att bara förstöra allergenet.
En bidragande orsak till att atopi kan utvecklas är brister i hudens normala skyddsbarriärer.
Det finns en klar ärftlig benägenhet att utveckal atopi. Sjukdomen drabbar vissa raser mer än andra.
SYMTOM
En hund med atopi har alltid klåda. Utan klåda ingen allergi. Inflammationen i huden ses som rodnad och svullnad med håravfall (alopeci) och ökad pigmentering (ser smutsig ut) samt efter en tid förtjockad skorvig hud. Förändringarna sitter framför allt på huvud, hals och buk medan ryggen ofta (men inte alltid) har lindrigare förändringar.
Observera att förändringarna är dubbelsidiga dvs atopi drabbar inte bara ett öra eller en fläck på vänstra sidan magen utan kommer samtidigt på båda sidor.
Typisk ålder för atopi att debutera är 1-3 års ålder. Det ses sällan hos valpar (hundar under 6 månaders ålder) och det är ovanligt att hundar som klarat sig förbi femårsdagen utveckalr atopi.
DIAGNOS
Symtomen är viktigaste orsaken till att atopi misstänks (klåda, typisk ålder, ras). I utredningen ingår att utesluta andra tänkbara orsaker till klåda som parasiter, foderallergi, svampinfektion , bakterieinfektioner mm. För att göra det kan man behöva göra skrapprov, bakterie och/eller svampodling, ta hudbiopsier, provbehandla med allergifoder mm.
För att få veta vad hunden verkligen är allergisk mot (dvs när man har ställt diagnosen atopi och ska gå vidare och försöka hitta en behandling) kan man göra ett så kallat prick-test. Hunden sederas och sedan injicerar man små mängder av allergen (ett per prick) och ser om det utlöser en reaktion.
Pricktestet är numera i stor utstäckning utbytt mot ett enkelt blodprov där man ser om kroppen har bildat antikroppar mot något speciellt allergen. Tänk på att vissa allergier följer specifika säsonger (tex pollen) och man bör då göra testet i slutet av säsongen för att ha störst chans att säkert kunna säga vad som orsakar atopin.
BEHANDLING
Behandlingen kan delas in i tre olika kategorier.
1, Medicinering med klåddämpande mediciner. Mest används kortison (tex Prednisolon, Medrol) men man kan även använda cyclosporin (säljs under namnet Atopica) och antihistaminer (tex Atarax). Dessa mediciner löser inte grundproblemet men de lindrar klådan och gör livet drägligare för hunden. Antiinflammatorisk medicin kombineras gärna med fodertillskott av fettsyror (omega 6, omega 3) som också har antiinflammatorisk effekt.
2, Förbättra/hjälp hudens naturliga barriärer. Görs framför allt genom att schamponera huden med milda, återfuktande schampoon och balsam. Huden mår bättre och man sköljer bort allergen. Fettsyror kan ges som kosttillskott och gör huden smidigare och mindre torr och mjällig.
3, Hyposenisbilisering. Det innebär att man med jämna mellanrum injicerar hunden med små doser av allergenet. Dosen ökas sakta till en slutdos har uppnåtts och om hunden har svarat på behandling fortsätter man resten av livet med injektionerna. Genom att allergenet tillförs kroppen så kan man säga att man vänjer immunförsvaret vid det så att de kraftiga reaktionerna uteblir.
Vanligen använder man alla tre metoderna samtidigt med målet att hunden om möjligt ska kunna klara sig med bara hyposensibiliseringssprutorna till slut.
Förebyggande
Eftersom problemet till stor del är ärftligt så är det vikitgt att inte avla på drabbade individer och att sträva efter en så bred avelsbas som möjligt.
DEMODEX
Demodex, eller hårsäckskvalster som de kallas på svenska, är ett gissel för många hundar. Symtomen kan delas upp i flera olika varianter beroende på fördelning på kroppen och hundens ålder.
ORSAK
Demodexdjuren är ca 0,2mm långa cigarrformade kvalster med 8 små förkrympta ben. De lever i hårsäckarna och finns hos många fullt friska hundar utan att orsaka symtom. Vad som utlöser sjukdom hos vissa individer är inte känt men eftersom problemet är vanligare i vissa raser än i andra har man misstänkt ärftliga orsaker men det finns också andra teorier tex att vissa stammar av demodex är mer aggressiva än andra. Vissa sjukdomar kan sätta ner immunförsvaret och ge demodex en chans att föröka sig i onormal takt. Ett demodexkvalster klarar sig inte mer länge utanför sitt värddjur utan dör inom någon eller några timmar. Demodex är artspecifika dvs hundens demodex kan inte smitta katter eller människor utan håller sig bara på hund.
SYMTOM
Kan delas in i olika varianter
Lokal juvenil demodikos = enstaka små hårlösa, ibland rodnande, små fläckar. Kliar normalt sett inte. Oftast på huvudet men kan ses överallt på kroppen. Typisk ålder är 6-8 månader.
Lokal demodikos hos vuxen hund = enstaka små hårlösa fläckar var som helst på kroppen. Vanligast på tikar i samband med dräktighet och digivning. Kan även ses i samband med långvarig stress.
Generell juvenil demodikos = unga hundar (yngre än 2 år) som drabbas av större områden med pälsavfall. Huden blir rodnad och ofta infekterad av bakterier vilket leder till mjäll, varbildning och små minibölder/finnar (pustler). Kan sitta var som helst på kroppen. Kan utlösas av stress, puberteten eller sjukdomar.
Generell demodikos hos vuxen hund = ser ut som den generella juvenila demodikosen. Här anses det i princip alltid finnas en annan bakomliggande sjukdom. Man måste försöka hitta denna för att kunna behandla demodexen framgångsrikt. Ett specialfall av demodikos är tassdemodikos som framför allt drabbar West Highland White terrier. Som man hör på namnet är det tassarna som drabbas av håravfall och infektioner.
DIAGNOS
När man gör en hudutredning så är ett av de första stegen att ta skrap och kläm (squeeze) prov från huden. Man klämmer till hårt om ett hudveck så att talg från hårsäckarna kläms upp samtidigt som man skrapar med ett skalpellblad. Det man får på skalpellen undersöks sedan i mikroskop där man kan se både ägg och kvalster.
Man tar klämprov från drabbade och tillsynes friska hudpartier. Man kan även dra ut hårstrån så att hårsäcken följer med och mikroskopera detta.
Ibland hittar man demodex i hudbiopsier dvs vävnadsprover som skurits ut ur huden och undersöks i mikroskop.
Bakomliggande sjukdomar utreds med en ordentlig klinisk undersökning och lämpliga blod/urinprov osv.
En annan vanlig parasitsjukdom som kan diagnosticeras med skrapprov och som kan likna demodikos är rävskabb.
BEHANDLING
Om man bara hittar demodexdjur i ett par hårlösa fläckar så behöver man ofta ingen behandling utan kan vänta ut parasiterna. Fläckarna läker då på ett par månader. Prognosen är mycket god.
Om hunden har stora hårlösa områden eller om man hittar demodex både på uppenbart sjuka områden och för ögat friska hudområden så har man en generell demodikos som måste behandlas. Eventuell underliggande sjukdom måste förstås också behandlas.
Demodexkvalstrena behandlas med något antiparasitärt medel. Det finns många varianter men alla är receptbelagda. Man kan välja mellan spot-on medel (liknande de som finns mot fästingar), tabletter eller injektioner.
Behandlingen följs upp med nya klämprov en gång i månaden tills man har haft två negativa prov (dvs inga fynd av demodex) med en månads mellanrum. Vissa hundar blir helt bra, en del behöver livslång behandling, framför allt brukar det gälla hundar med tass-demodikos.
De bakterieinfektioner som ofta kommer som en följd av demodexen behandlas med antibiotika och bakteriedödande schampon.
FÖREBYGGANDE
Det finns avelsrekommendationer i vissa raser där demodex förekommer oftare än i andra men den vetenskapliga grunden till dessa råd är ifrågasatt och i skrivande stund har Svenska Kennelklubben en arbetsgrupp som ska ta tag i detta och se över rekommendationerna. Hundar som har svår sjukdom ska dock inte användas i avel men hur man ska göra med syskon och föräldrar är tillsvidare en öppen fråga.
BLEK FÄRGVARIANT AV SVART OCH RÖD FÄRG HOS PINSCHERN
Det finns en dilute gen hos vissa pinschrar som ger en blek variant av dess färg, dessa färger kallas för bronce och blå. Då vissa av de blåfärgade och broncefärgade pinschrarna kan få hudproblem, ibland också svår klåda är de mindre önskvärda att föda upp. De kallas även för "felfärgade. De enda godkända färgerna är rött och svart med tan tecken i vår ras. Det finns ett DNA test att tillgå, ett blodprov, som skickas på analys. Då man vet nedärvningen av den diluta genen till valpen från föräldrarna kan man som uppfödare enkelt undvika den bleka färgvarianten. Bådas föräldrardjuren måste vara bärare av den diluta genen för att det ska kunna födas bronce färgade och blåa pinscher valpar. Om en av föräldrardjuren är anlagsbärare förs bara den diluta genen vidare och inga blekfärgade valpar kan födas.
Resultatet på DNA testet kan vara DD eller Dd.
DD: Menas att hunden är " ej anlagsbärare för dilute gen". Hunden kan ej ge avkommor med den bleka färgen.
Dd: Menas att hunden är " anlagsbärare för dilute gen". Hunden kan tillsammans med en annan anlagsbärare ge avkommor med den bleka färgen. En hund med detta resultat kan mycket väl användas i avel men skall då endast paras med en hund som är DD. Anlaget för den bleka färgen förs vidare men inga bronce eller blå valpar kan födas.
VON WILLERBRAND - vWD
Von Willebrands sjukdom är den vanligaste blödarsjukdomen hos hund. Den har påvisats inom många hundraser och med varierande symtom i olika raser. I rasen pinscher har det visat sig finnas en del bärare av den gen som kan ge vWD. Det är den milda typen, typ1 som det finns anlag för i vår ras. Det finns i dagsläget inga kända individer med sjukdomen i vår ras och sjukdomen anses som väldigt ovanlig. Symtomen är ofta mycket milda och kan ses som en näsblödning, förlängd blödning vid en opertation, blod kan påvisas i urinen. En hund med vWD typ 1 kan leva ett fullgott liv.
För att en valp ska bli sjuk i vWD måste båda föräldrardjuren vara bärare av sjukdomen och om en av föräldrardjuren är anlagsbärare förs anlaget för sjukdomen vidare men inga valpar blir sjuka.
Resultatet av DNA testet blir N/N eller N/vWDI.
vWD N/N: Betyder att hunden är frisk och ej anlagsbärare för sjukdomen. Man kan också se resultatet skrivas som vWD Clear.
vWD N/vWDI: Betyder att hunden är anlagsbärare för sjukdomen. Man kan också se resultatet skrivas vWD carrier En hund med detta resultat kan mycket väl användas i avel men skall då endast paras med en hund som är N/N. Anlaget för sjukdomen förs vidare men inga sjuka valpar kan födas.
Att resultatet kan se olika ut beror på i vilket land DNA testet kontrollerats.
Hickson har valt att börja DNA testa för vWD och den diluta genen som kan ge blekfärgat i förebyggande syfte. Sjukdomen vWD och defekten blekfärgat är långt ifrån ett problem i rasen idag. Det finns ingen anledning till oro men då rasen växer och fler valpar föds anser jag att det är av stor vikt att veta mina avelsdjurs anlag för dessa sjukdomar/defekter. Även om det inte är vanligt förekommande i rasen så genom att testa nu förhindrar man att anlagsbärare parar en annan anlagsbärare och inga sjuka/defekta valpar kan födas. Så på sikt kan anlaget för vWD och genen som ger blekfärgat utrotas helt. Då en valp ärver sitt DNA från sin förälder innebär det att två föräldradjur som är fria får automatiskt fria valpar. Dessa valpar behöver inte DNA testas i sin tur.
