|
|
|
|
INFORMATION TILL VALPKÖPARE
ATT BÖRJA LETA VALP........
Det kan vara nog så svårt att hitta rätt bland all information man kan läsa om rasen på nätet idag.
Den bästa starten för att börja samla information om rasen är rassektionens hemsida, vår klubb.
Där finner man mycket bra information om rasen, dess hälsa, mentalitet och egenskaper. Man hittar dessutom länkar till uppfödare runt om i landet, samt en valphänvisning till planerade och födda valpar. På denna sida finner man information om föräldradjurens HD resultat och ögonlysningsresultat, hälsoresultat, samt om mentalbeskrivning är gjord eller inte. Med den grundläggande informationen man får där, kan man börja att kontakta olika uppfödare. Ställ frågor om föräldrardjurens hälsoresultat såsom HD och ögonlysning samt om övrig hälsa och andra resultat. Fråga om föräldradjurens mentalitet, hur de fungerar i sin familj och vardagliga situationer. Ytterligare ett hjälpmedel är Svenska Kennelklubbens HUNDDATA, där finns övriga resultat från utställningar och mentalbeskrivningar och andra tävlingar.
SJUKDOMAR - DEFEKTER OCH DESS FÖRKORTNINGAR
Ibland kan det vara svårt att förstå allt som skrivs om en planerad kull te x.
Man kan se olika förkortningar som man kanske inte vet vad de betyder samt läsa om sjukdomar/defekter man aldrig hört talas om. Här kommer en redovisning för de vanligaste förkortningarna om sjukdomar/defekter man kan stöta på när man söker information om pinschervalpar samt en förklaring av själva sjukdomen/defekten.
HD = Höftledsdysplasi
(Alla HD resultat finns på Hunddata)
Är en felaktig utveckling av höftleden. Det är en relativt vanlig åkomma hos framför allt våra storvuxna hundraser. Till skillnad från människan, där man kan redan i spädbarnsålder se höftledsdyslpasi, hittar man ytterst sällan fel på valpar.
Rubbningen i ledens utveckling sker under hundens uppväxttid och först när skelettet är moget kan man bedöma höftlederna genom röntgen.
Gradering
A =Normala höftleder - Hundar med normalt utvecklade höftleder får diagnosen "A", tillägget "utmärkta höftleder" får de hundar som har speciellt välutvecklade och fasta höftleder jämfört med övriga inom rasen.
B =Nästan normala höftleder - Hundar med nästan normalt utvecklade höftleder får diagnosen "B".
Ovan beskrivna graderingar är höfter utan anmärkning, friska höfter.
C =Höftleder lindrig dysplasi - Är den lindrigaste formen, höfthålan har nästan normal storlek och form men ledhuvudet passar inte in exakt in i ledhålan.
D =Höftleder måttlig dysplasi - Är en måttlig dysplasi, höftledshålan är märkbart grund. Ledhuvudet passar in dåligt och går lätt att skjuta ur läge.
E =Höftleder kraftig dysplasi - Är en kraftig dysplasi, ledhålan är mycket grund och ledhuvudet ligger ofta och rider på ledhålans kant. Luxation menas då Höftledshuvudet ligger helt utanför ledhålan. Ledhålan är mycket grund.
Öga u.a - ögonlyst utan anmärkning
(Alla ögonlysnings resultat finns på Hunddata)
Ögonlysning eller ögonspegling som det också kallas är en undersökningsmetod för att konstatera om hunden bär på eller visar symtom på vissa typer av ärftliga ögonsjukdomar. Ögonspegling innebär att man undersöker de inre och bakre delarna av ögat med ett sk. oftalmoskop, ett instrument som kastar en ljusstråle in i ögat för undersökning av linsen, ögonbotten och näthinnan. Eventuella defekter graderas enligt skalan lindrig, måttlig eller kraftig för att bedöma synförmågan hos djuret. Resultatet, vilket också registreras på SKK får man direkt efter under-sökningen.
Ögonsjukdomar/defekter som kan förekomma hos pinschern och dess förkortningar är;
Bakre polkatarakt förkortas Katarakt BP
Mindre katarakt av varierande storlek i bakre delen av linsen. Kan ibland orsaka nedsatt synförmåga. All erfarenhet tyder på att defekten är ärftlig, men dokument saknas om arvsgång. Hund med bakre polkatarakt ska ej användas i avel.
Total katarakt - förkortas ej
Hela linsen är grumlig och ögat blint. Kan förekomma i ett öga eller två. Ovanligt. Kan drabba hundar under 1 års ålder. Total katarakt hos en ung hund betraktas som ärftlig - om inte påvisbar yttre orsak finns. Om det finns en yttre orsak är den oftast lätt att påvisa tex skada, diabetes.
Hund med konstaterad ärftlig total katarakt skall ej användas i avel.
Övrig partiell katarakt förkortas Katarakt ÖP
Bland alla olika varianter finns en grupp som sannolikt är ärftlig, nämligen små katarakter i främre delen av linsen. De utgör majoriteten av övrig partiell katarakt. De kan beskrivas i ögonintygen som främre subkapsulära, främre kortikala och främre Y sömskatarakter. De kommer oftast i medelåldern och ökar oftast i antal när hunden blir äldre. De orsakar sannolikt ingen påtaglig synnedsättning. Dokumentation saknas om eventuell ärftlighet och arvsgång. De små katarakterna i främre delen av linsen har med nuvarande erfarenhet inte bedömts som så allvarliga att de ensamma ska diskvalificiera hunden från avel, även om de skulle vara ärftliga. De är dock effekter som får vägas ihop med hunden fel och förtjänster. Man bör dock undvika att para två individer med övrig partiell katarakt.
Linsgrumling kan även orsakas av olika former av yttre påverkan och är långtifrån alltid ärftlig. Katarakt kan vara sekundär till andra ögonsjukdomar, till exempel PRA, PPM och PHTVL/PHPV.
PHTVL/PHPV
är en förkortning av ordet persisterande (egentligen "framhärdande") i kombination med de latinska namnen på olika strukturer som normalt sörjer för ögats blodförsörjning under tidiga fosterlivet och på den primitiva glaskroppen som finns i ögat under fosterutvecklingen. Om stora rester av dessa finns kvar senare i livet kan de ge mer eller mindre allvarliga problem beroende på sin storlek. PHTVL/PHPV förekommer speciellt hos dobermann och är ärftlig. Sedan problemet uppmärksammades i rasen har frekvensen drabbade djur minskat markant. Förändringen har påvisats hos enstaka hundar av andra raser. Man graderar PHTVL beroende på hur den esr ut.
Grad 0 = normal.
Grad 1 = fläckar på linsens baksida. Inget avelshinder och påverkar inte synen.
Grad 2 = ger ofta katarakt som följdsjukdom.
Grad 3-6 = ger mer allvarliga förändringar.
Retinopati
Retinopati betyder ordagrant näthinnesjukdom.
PRA ( beskrivs nedan ) i dess olika former är också en retinopati, men fick för 40 år sedan eget namn därför att den ger typiska förändringar i näthinnan och alltid anses ärftlig. Under senare år har det upptäckts att det finns många olika former av PRA, men förändringarna i näthinnan ser nästan likadana ut vid ögonlysning.
Det finns emellertid ett stort antal näthinneförändringar som inte har de typiska PRA-förändringarna. Vissa är harmlösa ärr i näthinnan, men andra kan vara början till PRA. Vissa är inte ärftliga, men andra misstänker man kan vara ärftliga.
Diagnoserna som registreras hos SKK har införts i olika omgångar när behov uppstått. Året när de infördes har betydelse om man skall söka efter resultat av ögonlysning av äldre hundar.
Diagnoserna ser nu ut så här (årtalet när de infördes inom parentes):
· Retinopati, sannolikt ej ärftlig (2003). T.ex. inflammatoriska förändringar.
· Retinopati, sannolikt ärftlig (2003). Förändringar som inte liknar typisk PRA men förekommer i ökad frekvens hos vissa raser
· Retinopati, PRA-liknande (2003). Förändringar som ser ut som PRA, men i raser där PRA inte är känd.
· Retinopati (1996). Denna äldre beteckning finns kvar som diagnos för förändringar som inte passar in i någon av de andra diagnoserna. En grupp ”övrigt”.
PRA- Progressiv Retinal Atrofi
Med PRA menas näthinne- (retinal) förtvining (atrofi) av fortskridande (progressiv) och ärftlig natur. Näthinneförtvining kan även ha icke-ärftliga orsaker, men då används inte beteckningen PRA.
Termen PRA är ett samlingsbegrepp för många olika ärftliga sjukdomar som alla ger snarlika förändringar i näthinnans utseende. Dessa förändringar kan upptäckas vid ögonlysning flera månader upp till flera år innan hunden visar synsvårigheter. PRA debuterar vid olika åldrar i olika raser. Kliniskt talar man om tidiga och sena former. Den fortskridande förtviningen av näthinnan ger först nedsatt syn, men med tiden blir hunden helt blind. Tidig PRA leder snabbare till blindhet än sen PRA.
I vardagligt tal skiljer vi de olika PRA-formerna genom att använda begrepp som "tidig PRA" och "sen PRA" eller ordet PRA tillsammans med rasnamnet, exempelvis "papillon-PRA", "pudel-PRA" och "tax-PRA".
Tidig PRA orsakas vanligen av felaktigt utvecklade synceller (dysplasi) och debuterar hos valpar och unghundar.
Sen PRA beror vanligen på att normala synceller bryts ner i förtid. Ofta ses symtomen först när hunden nått medelåldern.
Arvsgången för PRA är enkel recessiv autosomal med två undantag. Hos siberian husky och samojedhund finns i USA en X-kromosombunden syncellsdegeneration I Sverige har ett tiotal raser central registrering eller bekämpningsprogram med anledning av PRA.
Inga fall hos pinschern
MH - mentalbeskrivning Hund
(Alla MH resultat finns på Hunddata)
Mentalbeskrivning Hund ger en förutsättning för en god uppföljning av avelshundars nedärvda mentalitet på sina avkommor. MH arrangeras av SBK:s lokalklubbar och rasklubbar. Hund ska ha uppnått en ålder av 12 månader, föreslagen ålder för genomförande är mellan 12 och 18 månaders ålder, men även hundar äldre än 18 månader kan genomföra beskrivningen.
Viktigt att komma ihåg är att MH inte är en test där hunden bedöms, utan en mental beskrivning där hundens agerande beskrivs enligt ett femgradigt system, byggt på fast beskrivna beteenden. Beskrivaren gör alltså ingen bedömning eller värdering av hunden utan beskriver bara vad han/hon ser.
MH som värdemätare på hundars mentalitet fyller större funktion baserat på utvärdering av kullar och avelsdjur än på enstaka individer. Det MH-resultat som en enskild hund får ses som en beskrivning av just den hunden just den dagen i den specifika situationen, och inte som en absolut sanning om en hunds mentalitet.
Vaccinationsreaktioner
(Info från uppfödaren)
Symtom I samband med första vaccineringen vid 12 veckors ålder, efter att valpen har flyttat hem till sina ägare, kan något som kallas "vaccinationskomplikation" uppstå, vilket är en överkänslig reaktion av vaccinet. De typiska reaktionerna visar sig ca 7-10 dagar efter vaccineringen och är allt ifrån en bula i nacken efter sticket, till ostadighet, darrningar, kramper, inkontinens och i värsta fall medvetslöshet. Det är viktigt att vara medveten om hur man på bästa sätt bemöter det, så att rätt behandling kan sättas in då inte alltid alla veterinärer är bekanta med åkomman.
Behandling
Den viktigaste och som det visat sig mest effektiva behandlingen är kortison, där hundar som genast satts in på det blivit i allmänhet bra efter 1½ dygn. Även kramplösande medicin (vanligtvis Stesolid) kan vara nödvändig men aldrig i stället för kortison utan de måste få både kortison & kramplösande i såfall. Kortison måste de ha för att den allergiska reaktionen ska avta och kramplösande kan vara nödvändigt för att få stopp på eventuella kramper. En del hundar har även som tillägg behandlats med B-vitamin, antibiotika och mediciner mot illamående.
Dilute gen - Blek färgvariant även kallad för felfärgat
(Info från uppfödaren)
Det finns en dilute gen hos vissa pinschrar som ger en blek variant av dess färg, dessa färger kallas för bronce och blå. Då vissa av de blåfärgade och broncefärgade pinschrarna kan få hudproblem, ibland också svår klåda är de mindre önskvärda att föda upp. De kallas även för "felfärgade. De enda godkända färgerna är rött och svart med tan tecken i vår ras. Det finns ett DNA test att tillgå, ett blodprov, som skickas på analys. Då man vet nedärvningen av den diluta genen till valpen från föräldrarna kan man som uppfödare enkelt undvika den bleka färgvarianten. Bådas föräldrardjuren måste vara bärare av den diluta genen för att det ska kunna födas bronce färgade och blåa pinscher valpar. Om en av föräldrardjuren är anlagsbärare förs bara den diluta genen vidare och inga blekfärgade valpar kan födas.
Resultatet på DNA testet kan vara DD eller Dd.
DD: Menas att hunden är " ej anlagsbärare för dilute gen". Hunden kan ej ge avkommor med den bleka färgen.
Dd: Menas att hunden är " anlagsbärare för dilute gen". Hunden kan tillsammans med en annan anlagsbärare ge avkommor med den bleka färgen. En hund med detta resultat kan mycket väl användas i avel men skall då endast paras med en hund som är DD. Anlaget för den bleka färgen förs vidare men inga bronce eller blå valpar kan födas.
Von Willerbrand - vWD
(Info från uppfödaren)
von Willebrands sjukdom är den vanligaste blödarsjukdomen hos hund. Den har påvisats inom många hundraser och med varierande symtom i olika raser. I rasen pinscher har det visat sig finnas en del bärare av den gen som kan ge vWD. Det är den milda typen, typ1 som det finns anlag för i vår ras. Det finns i dagsläget inga kända individer med sjukdomen i vår ras och sjukdomen anses som väldigt ovanlig. Symtomen är ofta mycket milda och kan ses som en näsblödning, förlängd blödning vid en opertation, blod kan påvisas i urinen. En hund med vWD typ 1 kan leva ett fullgott liv.
För att en valp ska bli sjuk i vWD måste båda föräldrardjuren vara bärare av sjukdomen och om en av föräldrardjuren är anlagsbärare förs anlaget för sjukdomen vidare men inga valpar blir sjuka.
Resultatet av DNA testet blir N/N eller N/vWDI.
vWD N/N: Betyder att hunden är frisk och ej anlagsbärare för sjukdomen. Man kan också se resultatet skrivas som vWD Clear.
vWD N/vWDI: Betyder att hunden är anlagsbärare för sjukdomen. Man kan också se resultatet skrivas vWD carrier En hund med detta resultat kan mycket väl användas i avel men skall då endast paras med en hund som är N/N. Anlaget för sjukdomen förs vidare men inga sjuka valpar kan födas.
Att resultatet kan se olika ut beror på i vilket land DNA testet kontrollerats.
Hickson har valt att börja DNA testa för vWD och den diluta genen som kan ge blekfärgat i förebyggande syfte. Sjukdomen vWD och defekten blekfärgat är långt ifrån ett problem i rasen idag. Det finns ingen anledning till oro men då rasen växer och fler valpar föds anser jag att det är av stor vikt att veta mina avelsdjurs anlag för dessa sjukdomar/defekter. Även om det inte är vanligt förekommande i rasen så genom att testa nu förhindrar man att anlagsbärare parar en annan anlagsbärare och inga sjuka/defekta valpar kan födas. Så på sikt kan anlaget för vWD och genen som ger blekfärgat utrotas helt. Då en valp ärver sitt DNA från sin förälder innebär det att två föräldradjur som är fria får automatiskt fria valpar. Dessa valpar behöver inte DNA testas i sin tur.
EPILEPSI - EP
(Info från uppfödaren)
Det finns få kända fall med epilepsi och epileptiska anfall hos rasen pinscher. Med epilepsi menas en sjukdom som karakteriseras av återkommande epileptiska anfall; kortvariga och plötsligt insättande, onormala urladdningar i hjärnan. Anfallen kan yttra sig som kramper i hela eller bara vissa delar av kroppen och olika grad av förändrat medvetande samt som olika beteenderubbningar. Den vanligaste anfallsformen är så kallade generaliserade anfall med kramper i hela kroppen och medvetslöshet.
EP finns i 2 varianter, den primära och den sekundära.
Svenska Kennelklubbens grundregler säger att avelsdjur skall vara friska. En hund som har epilepsi måste alltså uteslutas ur avel.
En parning som lämnat valp(ar) med epilepsi bör inte upprepas och man bör även vara försiktig när man avlar på hundar som är nära släkt med en epileptiker. Hur försiktig man är med avel på släktingarna beror på rasens storlek och avelsbas. Om det finns hälsoprogram eller annan överenskommelse inom rasklubben avseende epilepsi, ja då följer uppfödarna självklart den.
Som valpköpare har du rätt att få reda på om valpen kommer från en familj med ökad risk för epilepsi.
Primär Epilepsi
Vid primär, även kallad idiopatisk, epilepsi kan man inte påvisa någon förvärvad skada i hjärnan. Ärftliga faktorer bidrar påtagligt vid primär epilepsi. Den debuterar oftast vid låg ålder, från sex månader till fem år och är vanligare hos hanhundar än hos tikar. Primär epilepsi är den vanligaste formen av epilepsi. Anfallen vid primär epilepsi följer ofta ett visst mönster och är likartade hos individen från gång till gång. De kommer vanligen medan hunden vilar och är kortvariga, oftast mellan 30 sekunder och 4 minuter. Mellan anfallen är hunden helt normal. Ett typiskt epileptiskt anfall kan indelas i fyra faser: prodromalfasen, med ändrat beteende och humör, som kan börja timmar till dagar före anfallet. I nästa fas, aura, är hunden orolig och kan gnälla, skaka och salivera. I krampstadiet, iktus, som varar några minuter, spänns musklerna och hunden faller omkull. Sedan kommer rytmiska ryckningar i benen, ansiktet och halsen. Hunden brukar salivera kraftigt och ofrivillig avgång av urin och avföring är vanlig. Iktusfasen avslutas med travrörelser med benen och hunden brukar sedan resa sig upp igen. I uppvakningsfasen verkar hunden förvirrad, desorienterad och orolig. Det sistnämnda tillståndet kan vara i timmar till dagar.
Sekundär Epilepsi
Vid sekundär epilepsi finns ofta en påvisbar skada i hjärnan. Exempel på skadeorsaker i hjärnan är hjärntumör, encefalit (hjärninflammation, till exempel vid valpsjuka), skada efter yttre våld och hydrocefalus (vattenskalle).
Orsaker utanför hjärnan kan vara hypoglykemi (för låg blodsockernivå), förgiftning, syrebrist vid hjärt- och lungsjukdomar, skador på lever och/eller njurar och vissa ämnesomsättningssjukdomar. Den sekundära epilepsin benämns ibland även förvärvad eller symtomatisk epilepsi.
KÄLLA: Anomalex SKK
Epilepsi är en livslång sjukdom som aldrig kan botas. Däremot går sjukdomen att behandla. Det finns ett antal mediciner på marknaden som med god effekt används. Tyvärr är det som med de flesta mediciner att även epilepsimediciner ger biverkningar. Hunden kan bli slö, trött och få svårt att koordinera sina rörelser. Biverkningarna brukar dock gå över efter ett tag.
Ett flertal studier har gjorts på ärftligheten av epilepsi hos olika raser. Hur epilepsin nedärvs är inte klarlagt, men att den gör det är bevisat. En studie som gjorts på ett djursjukhus i Kalifornien visade på en överrepresentation av pudlar och en under-representation av blandraser. Studier har även gjorts på beagle, schäfer, golden retriever, labrador, irländsk setter, terveuren och keeshound. Även dessa studier visar på att epilepsin är ärftlig.
Avel på hundar med epilepsi är det flesta överens om att det skall undvikas. Inom vissa raser samt enligt Per-Erik Sundgren (känd genetiker) skall man även helst undvika att avla på helsyskon till hundar med epilepsi samt skall man ej göra om en kombination som givit en avkomma med epilepsi. Enligt SKK skall man som uppfödare ALLTID UPPLYSA valpköpare om man avlar på släktingar till en epileptisk hund.